Aktuellt

Stora insiderköp i Lundin Mining

Användarbetyg: 5 / 5

För Lundin Mining har 2011 varit ett svårt år. Det började dock bra, aktiekursen höll sig på en hög nivå ända in i maj, till stor del beroende på diverse budrykten. I januari kom först beskedet om att Lundin Mining och Inmet Mining skulle fusioneras och bilda ett nytt bolag vid namn Symterra Corporation. Men i slutet av mars fick vi veta att dessa planer hade skrinlagts, företagen hade helt enkelt inte lyckats komma överens.

Detta ska ses mot bakgrunden att Equinox Minerals en månad tidigare hade lagt ett fientligt bud på Lundin Mining, något som ytterligare trissade upp intresset för aktien.

Men Equinox Minerals blev själva uppköpta, och i samband med det drog man tillbaka budet på Lundin Mining. Dessutom var Lundin Minings styrelse negativa till budet som de ansåg var för lågt.

Allt detta avspeglas i kursrörelserna för aktien under första halvåret, och vi tar alltså en titt på kursdiagrammet för innevarande år (diagrammet hämtat från Avanza).

När budet från Equinox drogs tillbaka föll aktiekursen som en sten, vilket föranledde Placera.nu att den 26 maj utbrista att det nu var "Köpläge i Lundin Mining". Men bara två månader senare hade man bytt åsikt, efter det att Lundin Mining sänkt produktionsprognosen för 2011, och sänkte sin köprekommendation till neutral från köp. Bara några veckor senare, den 2 augusti,  kom det också en ren säljrekommendation från samma håll. Något som visade sig vara helt rätt, aktien låg då kring 45 kr och kursen har sedan dess nästan halverats och ligger nu kring 23 kr.

Då är frågan hur framtiden ser ut, kommer bolaget att gå mot bättre tider och kommer aktiekursen då att återhämta sig?

En del av svaret får vi genom de stora insiderköp som nyligen gjorts. Familjen Lundin har ökat sitt ägande i bolaget med c:a tre miljoner aktier under november månad  vilket även har kommenterats av Dagens Industri.

I allmänhet är det klokt att ta rygg på insiders, det gäller givetvis vid både köp och försäljningar. Det är väl känt att Lundin Minings styrelse anser att företagets aktie är värd minst 60 kr vid ett eventuellt nytt bud. Och även jag kan tycka att aktiekursen fallit lite väl mycket.

Här får vi dock slänga in brasklappen om risken för fortsatta allmänna kursfall på grund av att den europeiska skuldkrisen framkallar farhågor för en kommande recession. Härvid drabbas förstås alla aktier i någon mån, men gruvaktier anses höra till de mest konjunkturkänsliga.

Men som alla kriser lär även denna vara övergående, och sett på lite sikt borde Lundin Mining vara mycket köpvärt på nuvarande nivå. Aktiekursen har etablerat ett svagt stöd vid 22 - 23 kr och förhoppningsvis kan detta hålla även i fortsättningen. Ur teknisk synpunkt finns det dock ingenting som tyder på en snar kursuppgång.

Anm. Energiminnesfonden.se äger aktier i Lundin Mining.

Den europeiska skuldkrisen

Användarbetyg: 5 / 5

Det finns i princip bara tre sätt att minska eller helt bli av med en skuld:

1. Betala tillbaka, dvs amortera på skulden

2. Få skulden helt eller delvis avskriven, dvs fordringsägarna gör eftergifter

3. Vänta tills inflationen fått ner skulden relativt inkomsterna

Vilket eller vilka sätt ska användas för att få bukt med den europeiska skuldkrisen?

Om vi nu till att börja med fokuserar på den grekiska statsskulden, som är det mest akuta problemet, så vet alla vid det här laget att den nuvarande situationen är ohållbar för Grekland.

I dagsläget uppgår statsskulden till c:a 160% av BNP, och den är dessutom stigande då Grekland de närmaste åren har ett relativt stort lånebehov. Detta gäller även om man lyckas med de avsevärda neddragningar av statsbudgeten som är aviserade och som den nya regeringen rätt säkert kommer att lyckas med att genomföra. I varje fall till största delen.

För fortsatta sifferuppgifter och en del annat kommer jag att luta mig mot en mycket intressant och vederhäftig artikel från VOXeu.org.

Författare till detta alster är Lucas Papademos, dvs den nuvarande premiärministern i Grekland, och han om någon borde vara underkunnig om alla fakta.

Artikeln är daterad den 26 oktober i år och skrevs således innan han blev utsedd till premiärminister.

Den absoluta storleken på Greklands statsskuld är c:a 366 miljarder euro. Den framförhandlade nedskrivningen av statsskulden med 50% gäller endast den del av skulden som innehas av privata intressen och som förfaller före år 2020, c:a 200 miljarder euro, medan Greklands skulder till IMF, ECB, andra länders regeringar och diverse officiella institutioner inte kommer att skrivas ner. Dessutom är det inte alldeles klart att anslutningen till denna "frivilliga" nedskrivning blir 100%, den tänkta minskningen av statsskulden med 100 miljarder euro kan alltså bli mindre än vad som var avsikten.

Men då marknadsvärdet på en grekisk statsobligation i nuläget ser ut att ligga en bra bit under 50%, kanske så lågt som 40%, är det ändå rätt troligt att de banker och andra kreditorer som i sin redovisning tvingas använda "mark to market" kommer att gå med på villkoren. Alternativet, alltså en nedskrivning över den egna balansräkningen, är ju ännu sämre! Enligt vad som framkommit innebär erbjudandet att per 100 euro i nuvarande skuldbelopp kommer inlösen att ske med en ny "värdesäkrad" obligation med längre löptid på nominellt 35 euro och ett kontantbelopp uppgående till 15 euro.

Även om vi antar 100% anslutning kommer enligt Papademos nedskrivningen i praktiken bara påverka de 144 miljarder euro av skulden som ägs av utländska privata intressen. De resterande 56 miljarderna ägs i huvudsak av grekiska banker och pensionsfonder, och den grekiska staten kommer att tvingas rekapitalisera dem med ett lika stort belopp som nedskrivningen gäller (dvs 28 miljarder euro). Och detta belopp måste givetvis lånas upp, det handlar alltså om ett nollsummespel.

Inte nog med det, av dessa 144 miljarder euro är en del mycket kortfristiga lån som inte omfattas av programmet. Kvar finns då c:a 136 miljarder euro, den reella nedskrivningen kommer alltså att handla om högst 68 miljarder euro vilket motsvarar endast 19% av statsskulden. Den kvarvarande skulden är därmed fortfarande alldeles för stor.

Vi finner alltså att den grekiska statsskulden efter nedskrivningen ändå kommer att hamna strax under 300 miljarder euro, vilket är ohanterligt mycket. Det gäller dessutom för Grekland att undvika nedgradering av sina statsobligationer till skräpstatus, eftersom ECB redan har lånat ut c:a 100 miljarder euro till grekiska banker med en stor del av säkerheten i just grekiska statsobligationer. Och obligationer med skräpstatus accpteras inte som säkerhet av ECB.

En del av lösningen är givetvis EFSF (European Financial Stability Facility) som nyligen fått ett avsevärt kapitaltillskott och som förväntas kunna hålla marknaden i schack genom köp av grekiska och andra överskuldsatta nationers statsobligationer på andrahandsmarknaden. Även ECB agerar på detta sätt redan nu, vilket mer strikta bedömare anser vara i strid med dess uppdrag som främst går ut på att hålla nere inflationen till högst 2%.

Frågan är då hur länge EFSF och ECB kan klara uppgiften att bevara marknadsstabiliteten med nuvarande regelverk. Det är ju inte bara Grekland som har problem. Allt fler röster höjs därför för att ECB:s mandat ska utvidgas, inte bara via ökning av köpen av statsobligationer på andrahandsmarknaden utan även genom att tillåta köp direkt från det emitterande landet. Detta är fullkomligt anatema för framför allt Tyskland, som med fortfarande svidande minnen från Weimar-republikens hyperinflation absolut inte kan tänka sig denna lösning. Men många tror att Tyskland kan komma att ändra mening när man ser vilka konsekvenserna blir om man inte ger med sig.

Man bör observera att ECB hittills har lyckats "sterilisera" alla de köp man gjort av statsobligationer på andrahandsmarknaden genom att ge ut egna obligationer till samma belopp man köpt för, dvs ECB har hittills inte påverkat penningmängden genom sitt agerande. Det har också blivit känt att ECB genom en intern bestämmelse har begränsat sina köp av statsobligationer till 20 miljarder euro per vecka. Man har alltså hittills agerat på ett ämligen försiktigt sätt.

För att återgå till de tre inledande punkterna kan vi konstatera att Grekland inte kommer att kunna amortera ner sin statsskuld väsentligt under de närmaste åren, inte ens om man lyckas något så när med föresatsen att sälja vissa statsägda tillgångar. Finansmarknaderna är stängda för landet och för att kunna omsätta existerande lån och dessutom finansiera de fortsatta budgetunderskotten är man helt beroende av hjälp från övriga Europa.

Den skuldavskrivning som är möjlig att genomföra har vi redan diskuterat, den kommer att ge en viss lättnad men är otillräcklig för att få ner statsskulden till hanterlig nivå.

Återstår den tredje lösningen på längre sikt via inflationen. Eurozonen kan förvisso hantera en högre inflation än dagens, man kan till och med se vissa andra fördelar med en något högre inflation för att stimulera ekonomin. Men om nu inte ECB kan tillåtas bli "lender of last resort" på liknande sätt som Fed är för USA, hur ska man då lösa problemet?

Redan nu går man lite "smygvägar" genom ECB:s köp av statsobligationer på andrahandsmarknaden, det är rent formellt inte ett brott mot regelverket men det är definitivt inte i enlighet med dess andemening. Och det finns faktiskt ytterligare en metod som kan användas när/om ECB och EFSF inte längre lyckas hålla nere marknadsräntorna på bland annat spanska och italienska statsobligationer - det är ju inte bara Grekland som har hög skuldsättning och besvärliga inhemska ekonomiska problem med låg tillväxt och hög arbetslöshet.

Varje land har en centralbank, det är tillåtet för denna centralbank att t ex hjälpa landets egna banker genom att tillföra tillräcklig likviditet vid behov. Pengar till detta får man normalt genom lån från ECB, numera kan man även tänka sig lån från EFSF. Men enklast är ju att helt enkelt finansiera det egna landets budgetunderskott genom att centralbanken lånar ut pengar direkt utan att själv låna upp motsvarande belopp, dvs man trycker nya pengar. Det har man möjlighet att göra, inom vissa gränser, och det har t ex Irland redan gjort. Visserligen bara för att ge stöd till sina banker, men principen är ändå densamma.

Risken med att centralbanken ger lån till statens utgifter på detta sätt är att man kan få en galopperande inflation, Zimbabwe kan användas som varnande exempel om man har glömt tjugotalets tyska hyperinflation. En annan lite mindre risk är att man kanske inte får den avsedda ökningen av inflationen, vi har ju sett att motsvarande åtgärder i USA knappt har medfört någon inflation alls. Men det är troligen enda sättet, om man nu inte kan ändra mandatet för ECB, att inflatera bort en så stor del av Sydeuropas statsskuldsberg att respektive land kan återfå marknadens förtroende på längre sikt.

Man ska också hålla i minnet att det förutom statsskuldens storlek i förhållande till BNP är viktigt att dels se på statsskuldens absoluta belopp, dels de räntor landet måste betala för att underhålla skulden.Så har t ex Japan en gigantisk statsskuld, räknat i absolut belopp, men betalar bara 3,7% av nationens inkomster för underhålla sin skuld då de japanska räntorna är oerhört låga och statsskulden är finansierad inom landet till nästan 100%. Som jämförelse betalar Italien 10% och Grekland 15% (siffrorna från 2010). Därmed inte sagt att Japans situation är avundsvärd, om de japanska räntorna skulle stiga till europeiska nivåer skulle alla den japanska statens inkomster behövas för att betala räntan på statsskulden.

Hur paradoxalt det än kan tyckas kan alltså en ökad inflation i Eurozonen bidra till att hålla nere ränteutgifterna för de skuldsatta sydeuropeiska länderna, trots att långivarna givetvis då kommer att kräva motsvarande höjning av räntesatserna. Men i ett läge då vissa länder måste betala 7% i ränta på nyutgivna statsobligationer är det viktigare att återskapa marknadens förtroende för landets betalningsförmåga än att hålla nere inflationen.

Och det kan man till viss del göra genom att tillåta tryckning av nya pengar. Men givetvis krävs det samtidigt strikta åtgärder för att hålla nere och på sikt eliminera budgetunderskotten, samt en trovärdig plan för att amortera bort så mycket av respektive lands statsskuld att den med hjälp av inflationen hamnar under de stadgade 60% av BNP.

Så svaret på frågan vi började med måste bli att alla tre sätten att få ner Sydeuropas skuldberg måste användas. Och det snarast, marknaden kan inte vänta! Som ett exempel på hur allvarlig situationen nu är kan vi ta den spanska sparbanksgruppen Bankia, som vill ha ett stort lån från ECB. Och som säkerhet vill man ge fotbollsspelarna Ronaldo och Kaka!

Northland Resources - the bottom is nådd?

Användarbetyg: 5 / 5

Förhoppningsbolag utan intäkter brukar inte gå så särdeles bra på en dålig börs. Detta gäller i högsta grad för norskkanadensiska Northland Resources (ticker NAUR, hemsidan finns på http://www.northlandresourcesinc.com/), som så sent som under sommaren i år var en av både analytikernas och aktiespekulanternas deciderade favoritaktier.

För att slippa göra en presentation av bolaget, det kan ju finnas enstaka läsare som inte känner till det sedan förut, hänvisar jag till en bra presentation gjord av bloggaren Spartacus Invest.

För att illustrera den dåliga kursutvecklingen tar vi en titt på aktiekursen ett år tillbaka (diagrammet hämtat från Avanza).

Vi ser att dagens kurs lite under 6 NOK är en knapp tredjedel av årets toppkurs, som var närmare 20 NOK. Och under våren och sommaren florerade det dessutom optimistiska rekommendationer från diverse aktiemäklare med i vissa fall riktigt höga målkurser.

Så rekommenderade t ex Terra Markets köp av aktien vid kurs 16,40 NOK för precis ett halvår sedan, och den 10 juni kom Carnegie med en köprekommendation med målkursen 32 NOK.

Även Affärsvärlden köprekommenderade aktien så sent som för en månad sedan.

Senaste rapporten visade som vanligt på minus på grund av utgifter för uppbyggnad av verksamheten och total avsaknad av intäkter.

Detta har inte förhindrat att insiders stått på kö för att köpa aktier i bolaget, enligt Hegnar Online har såväl finansdirektör Eva Kaijser som styrelsens ordförande Anders Hvide, chefstjänstemannen Karl-Axel Waplan och Shane Williams, vVD för Projects, köpt avsevärda mängder aktier i slutet av september.

Det har dock inte stoppat börskursen från att falla ytterligare. Nedan återges ett kursdiagram för den senaste veckan (hämtat från Avanza).

Stängningskursen i fredags var 5,75 NOK, vilket innebär ett kursfall på nästan 20% bara under senaste veckan.

Så då är frågan, är vi nära en botten för aktiekursen? Ja, sannolikt är det så, men det utesluter förstås inte att kursen kan falla med ytterligare 20% nästa vecka. Förhoppningsbolagen går som sagt alltid sämre på börsen än andra bolag när marknaderna skälver. Och för NAUR är de framtida priserna på järnmalm viktiga, tidigare i år såg det verkligt bra ut på den fronten men i dagsläget har det blivit betydligt sämre.

Men bolaget jobbar på, finansieringen är såvitt jag kan se säkrad (nyemission gjordes förra året till kurs 13,50 NOK) och när produktionen kommer igång om några år kan järnmalmspriserna mycket väl ha stigit igen, kanske till högre höjder än årets högsta nivåer med tanke på det sug efter råvaror som finns från både Kina och andra länder.

Så ska man köpa aktien? Troligen ska man det, om man ser långsiktigt på innehavet. Men några tekniska indikationer på uppgång finns absolut inte, så det kan vara klokt att vänta tills man dels har återfått ett hyfsat bra börsklimat och dels ser att aktiekursen har börjat vända uppåt.

Men den kallhamrade spekulanten kan givetvis ta rygg på insiders och börja lasta in redan nu. Lycka till i så fall!

Edit: Jag har fått ett påpekande om att finansieringen inte är helt säkrad ännu, och mycket riktigt står det i företagspresentationen sidan 10 följande reservation :"The financing package for the Kaunisvaara project expected to be finalized at the end of fourth quarter 2011."

Edit2 22/11: På Redeye har Kim Dahlström en intressant analys av Northland Resources publicerad i dag.

Börspessimismen tilltar

Användarbetyg: 5 / 5

För en månad sedan fanns det all anledning att se ljust på börsläget, OMXS30 bröt igenom motståndet vid nivån 960 och tekniskt sett fanns därmed förutsättningar för en uppgång till 1060.

Uppgången bröts dock vid 1024, i samband med att den grekiske premiärministern av orsaker bara han själv känner till annonserade att en folkomröstning om de absolut nödvändiga grekiska åtstramningspaketen skulle hållas.

Detta tjänade som en påminnelse om alla politikers opålitlighet, och marknaden svängde omedelbart kraftigt nedåt. Index fann dock stöd ungefär vid 945 som kan ses som den yttersta nedre gränsen på det tidigare motståndsområdet 950 - 960 som nu är ett stöd.

Vi betraktar nu ett tremånadersdiagram för OMXS30 (hämtat från Avanza) som återges nedan.

Som synes har under den senaste månaden en fallande rätvinklig triangel bildats (markerad med röda linjer), med basen vid c:a 945. Höjden från topp till baslinje är 80 punkter, vid genombrott av baslinjen hotar därmed en nedgång till nivån 860-865 (markerad med svart linje), dvs den bottennivå där vi hamnat vid upprepade tillfällen tidigare under hösten.

Index stängde i fredags på 941, det är inte signifikant under 945 men ändå illavarslande.

För att undgå ett kommande fall måste alltså index snarast återhämta sig och helst återigen parkera över 960-nivån. Vi har även ett välbekant stöd vid c:a 930 (markerat med grön linje), som skulle kunna bromsa fallet något. Ett snabbt fall under 930 innebär däremot med stor sannolikhet att OMXS30 inom relativt kort tid fortsätter falla ner mot 860, där ett starkt stöd finns.